Efter att ha levt nära mitt recensionsex av Odd Blood i ett par veckor är jag splittrad. Farhågorna gällande den svåra andra skivan har besannats, samtidigt är det ett steg i helt rätt riktning. Där All Hour Cymbals var en rik och inspirerande skatt av komplexa rytmer, experimentella tongångar toppat med egensinnig galenskap är Odd Blood dess raka motsats. Brooklynbandets Chris Keating gick tidigt ut med att de medvetet gått in för att göra ett poporienterat album, raka låtar med bibehållen Yeasayer-känsla. Och så blev det.

Den övergången offentliggjordes redan på Tightrope, bandets bidrag till Dark Was the Night, låten som troligtvis banade väg för soundet på Odd Blood. En medelväg har hittats och den löper som en röd tråd genom psykedelikan som utgjorde debuten och klimax nås i en popmusik som bandet gjort till sin egen.

Första singeln Ambling Alp står ut med suggestiva rytmer över en smittande melodi svår att motstå och den tillsammans med tillbakalutade I Remember, dansanta O.N.E. och Strange Reunions utgör en kvartett låtar som imponerar stort. En fin avvägning mellan introvert och extrovert pop, en approach jag välkomnar. Det har tidigare varit, och är till viss del även på denna skiva, nära till att ge sig i kast med en typ av stenåldersfuturism som känns svåråtkomlig – bara för att de kan.

Odd Blood råder bot på detta och erbjuder ljudlandskap någonstans mitt emellan Animal Collective och TV on the Radio och i brist på minnesvärda texter, som aldrig varit något av Yeasayers signum – bortsett från enstaka oneliners, är detta en skiva som kommer vara i folks sinnen en lång tid framöver.

När Mofeta sedan träffade den charmiga producenten Jerre och bildade en duo har de hållits som några av de starkaste korten från den nya generationen av svensk hiphop. De har arbetat otroligt pushigt och ambitiöst under de senare åren med egenpressade promotionskivor, stickers, merchandise, musikvideor och framför allt mängder av livespelningar med sitt band Spiderdogs som också är en populär klubb med samma namn.

Den tredje singeln Bättre i Berlin är bland det bästa duon släppt tillsammans och förhoppningarna inför Bomben som de arbetat på under lång tid har därför vuxit sig skyhöga. Text- och rimmässigt håller Mofeta lika hög nivå som förut men däremot har de fyndiga teman vi mött tidigare under karriären inte fått plats på debutalbumet. Samtidigt så saknas ett ytterligare djup i Mofetas röst. För som helhet blir rappen lite väl platt för att lyfta skivan till en svensk klassiker. Men skivans lägstanivå är mycket hög och Jerres beats, med gitarr och elektroniska inslag, är utan tvekan det bästa han producerat.

Tyvärr står sig skivans upptempo-låtar inte lika bra på skiva som live och i jämförelse med de mer själfyllda och nedtonade favoritlåtarna Är vi där nu?, När orden inte räcker till och Vad gör du med han?. Bomben är en riktigt bra skiva men blir aldrig mer än en granatexplosion till skillnad från den planerade vätebomben.

Mofeta & Jerre - Bättre i Berlin

Mofeta & Jerre - Fonky Fly

Mofeta & Jerre - Sitter som en smäck

Eftersom festivalarrangörerna valt att släppa ungefär tre band i taget för att få så mycket press som möjligt har vi för länge sedan tröttnat på att skriva om varje enskilt bandsläpp (herregud, köp en annons det kostar inte så mycket). Nu har de flesta av festivalerna våren och sommaren 2010 hunnit släppa ett gäng bokningar. Så det var väl läge att sammanställa bokningarna lite.

Festivalerna är listade i den ordning de händer.

Många av festivalerna har olika pris beroende på när biljetten bokas och om man vill ha campingplats eller inte. Priset i sammanställningen är alltid den dyraste biljetten med priset för camping inkluderat. Jag räknar helt enkelt med att ni bestämmer er sent och att ni därför tvingas bo i tält.

Umeå Open
När: 25-27 mars
Var: Umeå
Pris: 600:-

Klara artister: All Out Dubstep, Gaiakollektivet, [Ingenting], Jennie Abrahamsson, Joel Alme, Khoma, Klubb Henry, Makthaverskan, Markus Krunegård, Maskinen, Mixtapes & Cellmates, Mono (JP), Movits, Retribution Gospel Choir (US), Salem Al Fakir, The Bear Quartet, Times New Viking (US) och Totalt Jävla Mörker.

Popadelica
När: 1 maj
Var: Huskvarna
Pris: 395:-

Klara artister: A Place To Bury Strangers (US), Bye Bye Bicycle, Dansdepartementet, Little Dragon, The Kissaway Trail (DK), The Mobile Homes, The Sounds, Timo Räisinen och Satan Takes A Holiday.

Siesta!
När: 27-29 maj
Var: Hässleholm
Pris: 895:-

Klara artister: Abednego Stands Tall, Andreas Tilliander, bob hund, Cristian Dinamarca, Dead Prez [US], Familjen, Gaby and the Guns, [ingenting], Invasionen, Kapten Röd, KNDVGN, Mattias Alkberg, Mew [DK], Mustasch, Name The Pet, Satan Takes A Holiday, Sophie Rimheden, Stefan Sundström, The Bear Quartet och Thåström.

Sweden Rock Festival
När: 9-12 juni
Var: Sölvesborg
Pris: 2390:-

Klara artister: Aldo Nova (CAN), Alestorm (UK), Anvil (CAN), Bachman & Turner (CAN), Behemoth (PL), Bigelf (US), D-A-D (DK), Danzig (US), Fates Warning (US), Jorn (N), Magnum (UK), Mother’s Finest (US), Nazareth (UK), Opeth, Ratt (US), Raven (UK), Rick Springfield (AUS), Sabaton, Saga (CAN), Slayer (US), Steel Panther (US), Stratovarius (FIN), Suicidal Tendencies (US), Unisonic (D), W.A.S.P. (US), Watain och Y&T (US).

Sthlm Jazz Fest
När: 10-12 juni
Var: Stockholm
Pris: ?

Klara artister: -

Punk Illegal
När: 11-12 juni
Var: Munkedal
Pris: 400 kr under februari, 470 kronor därefter.

Klara artister: From Ashes Rise (US), Doom (UK), Extinction of Mankind (UK), Asta Kask (SWE), Texas Terri Bomb (USA), Victims (SWE), Riistetyt (FIN), Wrathcobra (USA), Edelweiss Piraten (POL), Rakkaus (FIN), Auktion (SWE), Sonic Ritual (SWE), Misantropic (SWE), Insidious Process (SWE), Ein Zwei Die! (SWE), Herätys (SWE).

Metaltown
När: 18-19 juni
Var: Göteborg
Pris: 1450:-

Klara artister: Bleeding Through (US), Bullet For My Valentine (UK), Cynic (US), Dark Tranquillity, Dream Evil, Finntroll (FIN), In Flames, Kreator (GER), Nile (US), Rammstein (GER), Raubtier, Sabaton och Sonic Syndicate.

Peace and Love
När: 28 juni - 3 juli
Var: Borlänge
Pris: 1645:-

Klara artister: Adept, Ale Möller Band, Amanda Jenssen, Astral Doors, Avatar, Brother Ali (US), Brothers of End, Chords, D-A-D (DK), Dan Berglund, Daniel Lemma, Eddie Cotton (US), Elin Ruth Sigvardsson, Europe, Fibes! Oh Fibes!, Glesbygd’n, Harald Björk, Hardcore Superstar, Hästpojken, [ingenting], Kent, Khoma, Kim Wilde (UK), Kultiration, Loke, Magnus Carlsson & the Moon Ray Quintet, Markus Krunegård, Melissa Horn, Mew (DK), Moto Boy, Name The Pet, Nick Lowe (UK), Nisse Hellberg, NoFX (US), Robert Belfour (US), Roffe Wikström, Serengeti, Sick Of It All (US), Skumdum, Taylor Mali (US), The Accidents, The Animal Five, The Ark, The Bones, Thee Suspenders, Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern, Tribulation, Troublemakers, Venerea och Vitalic (FR).

Hultsfredsfestivalen
När: 7-9 juli
Var: Hultsfred
Pris: 1440:-

Klara artister: Daniel Gilbert, Fenech-Soler (UK), Hästpojken, Familjen, Fibes! Oh Fibes!, Joel Alme, Kent, Make The Girl Dance (FR), Maskinen, Shout Out Louds, Sista sekunden, Veronica Maggio, Yacht (US) och Royal Republic.

Arvikafestivalen
När: 15-17 juli
Var: Arvika
Pris: 1250:-

Klara artister: Agent Side Grinder, Babyshambles (UK), Corroded, Cristian Dinamarca, Dufvan, Familjen, Harald Björk, Hypocrisy, In Flames, [ingenting], Invasionen, Jinder, Kent, Leæther Strip (DK), Markus Krunegård, Mattias Alkberg, Mixtapes & Cellmates, Name The Pet, Shout Out Louds, Super Viral Brothers, Takida, Teddybears, The Tiny, Universal Poplab, Verkstaden och Wolf.

Putte i Parken
När: 28-31 juli
Var: Karlskoga
Pris: 1125:-

Klara artister: Amanda Jenssen, Andreas Grega, Billie the Vision & the Dancers, Corroded, D-A-D (DK), Europe, Hoffmaestro & Chraa, Hästpojken, [Ingenting], Kite, Maskinen, Melissa Horn, Name The Pet, Satan Takes A Holiday, Skilla, Takida, Teddybears, The Baboon Show, The Bloody Beetroots (IT), The Haunted, The Mary Onettes, Tomas Andersson Wij och Val and The Bitches.

Emmabodafestivalen
När: 29-31 juli
Var: Emmaboda
Pris: 845:-

Klara artister: Andreas Tilliander, Breakbot (FR), Bye Bye Bicycle, Crookers (IT), Crystal Castles (CAN), Cut Copy (AUS), Deportees, Hoffmaestro & Chraa, Hästpojken, Kapten Röd, Kommun, Makthaverskan, Maskinen, Mickey Moonlight (UK), MRTN Sthlm Beat, Parken, Radio Dept, Rex The Dog (UK), The Very Best (UK) och Wavves (US)

Sonisphere
När: 7 augusti
Var: Stockholm
Pris: 880:-

Klara band: Alice Cooper (US), Anthrax (US), Heaven & Hell (US), Iggy & The Stooges (US), Iron Maiden (UK), Mötley Crüe (US) och Slayer (US).

Way Out West
När: 12-14 augusti
Var: Göteborg
Pris: 1390:-

Klara artister: Pavement (US), Girls (US), Real Estate (US), Cymbals Eat Guitars (US), Surfer Blood (US) och Samling.

Men även om det klubb- och dansmusik som varit inspiration så är There Is Love In You inte en dansgolvsskiva utan främst Four Tet mer än något annat. Den varma analoga klingklang-instrumenteringen, knastriga samplingarna och finstämda harmonier levereras med samma bångstyriga charm som vanligt. Musik som med alla sina subtila vändningar och detaljer kräver full uppmärksamhet.

En digital mosaik av ljud men med ett lugn och fokus som på There Is Love In You gör det lättare att uttyda helheten än på bra länge. I suggestiva Love Cry korsas djup house med dubstep till en modern variant av Love To Love You Baby, This Unfolds är balearica i Four Tet-tappning, Plastic People en tonsatt neonskimrande storstadsnatt och She Just Likes to Fight är precis så vacker som instrumental postpop kan bli.

En på papper märklig kombination kanske men i Hebdens värld är ju det själva grundförutsättningen för hans musikskapande. En ständig korsbefruktning mellan genrer, influenser, plötsliga infall och en aldrig sinande experimentlust som ändå alltid utmynnar i något helt unikt Four Tet. There Is Love In You är inget undantag.

Årets första månad brukar vara långsam på de flesta fronter, men dagensskiva.coms redaktion gräver vidare. Här är våra favoriter och förhoppningar för januari.

• Nappy Roots Ride (singel)
  Första singeln från Nappy Roots kommande album är så grym. Det låter lika bra, eller bättre, som de bästa partierna på deras förra album (The Humdinger, från 2008). Fin fin fin countrymysig hiphop. Jag älskar det. Pursuit of Nappyness släpps 20 april.
  (Karin Lillbroända)
• Sven Weisemann Xine (album)
  Januari betyder alltid upptäckt av de skivor jag missat från föregående år. Av de upptäckerna var Xine den överlägset bästa. Musik som bokstavligen talat fick världen att stanna upp och kylan att kännas lite mindre besvärande. Minimalism när den är som vackrast och mest känsloöversvallande.
  (Ola Andersson)
• Shining Blackjazz (album)
  Norska Shining fortsätter på sin inslagna väg mot mörkare musik. På Blackjazz sträcker de sig så långt mot black metal att de låter Enslaveds sångare Grutle Kjelsson gasta på de två avslutande låtarna. Överlägset bäst i januari.

  Bonusjanuari:
  Beck’s Record Club Book of Moses (cover)
  Beck, Brian Lebarton och James Gadson gör Skip James gamla Book of Moses till det bästa Jamie Lidell släppt ifrån sig sen debuten.
  (Kal Ström)

• IKONS IKONS (album)
  I min värld ska krautrock bedöva sinnena, ta monotoni till högre höjder och framförallt vara hotfull så till den milda grad att man blir mörkrädd. Inte många lyckas med det konststycket. Göteborgs IKONS lyckas - med bravur!
  (Jonas Appelqvist)
• Burzum (band)
  Nog för att konkurrens inte har varit mördande vad det gäller festliga saker i januari, men nyheten om att Varg Vikernes skall släppa en ny skiva senare i vår eggar mig något. Det var 11 år sedan sist och får man tro ryktena är det inget trist ambientskräp som de två senaste plattorna, utan lite hederlig black metal.
  (Mats Guldbrand)
• Januari brukar vara en trög start på musikåret och jag tycker väl inte direkt att detta årets första månad är något undantag. Det brukar istället vara i januari som man bygger upp sina stora förväntningar inför vad som komma skall. Både när det gäller skivskörd och livespelningar. Som nyinflyttad i huvudstaden blir man otroligt glad över vårens kommande konserter. Då Talib Kweli, Jedi Mind Tricks, R.A the Rugged Man, Method Man, Mos Def och R. Kelly står som de internationella besöken uppblandat av mängder av spelningar med nationella förmågor som Mohammed Ali, Movits!, Stor, Näääk, Mofeta & Jerre, Pato Pooh och många fler. Vi ses i vimlet!
  (Pontus Gustavsson)
• Staygold & Robyn, Spank Rock & Damien Adore Backseat Love (låt)
  Strax efter att Fever Ray hade framfört det bästa talet på P3 Guld-galan och lämnat alla med hakan i golvet dyker en person klädd som en kvarglömma från Beatles‘ Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band upp på scenen och så börjar januaris bästa låt. Salem al Fakir visar sig åter igen vara brilliant på ett oväntat sätt. En slinga som luktar 80-tal och allt som är bra med pop. När man inte tror att det kan bli bättre dyker Robyn upp.
  (Marie Lindström)
• We Live in Trenches Debaser Slussen 16 januari (spelning)
  Visst hade jag kunnat välja Thåströms tämligen nysläppta samlingsalbum som verkligen har gått varmt, men det hade ju varit lite öppet mål. Så valet faller i stället på We Live in Trenches- giget på Debaser Slussen. Stenhårt, intensivt och en näve i luften. Efterföljande Invasion var heller inte långt efter.
  (Tomas Lundström)
• Jay Electronica Victory (mixtape)
  Det är inte helt ovanligt att jag gnäller över att hiphopalbum är för långa. Jay Electronicas senaste mixtape är 27 låtar och ganska exakt 70 minuter långt. Låtarna är nästan undantagslöst helt befriade från refränger. Det borde inte fungera på mig. Men det är något med det där maniska malandet, den där skiter-väl-jag-i-om-du-inte-orkar-lyssna-attityden, som jag inte kan stå emot. Beats och rim i perfekt harmoni. En seger för hiphopen.
  (Patrik Hamberg)
• The Sound of Arrows Into the Clouds (Fear of Tigers remix) (låt)
  Precis som när Miike Snow gjorde om Peter Bjorn & Johns It Don’t Move Me till bubblig sodapop, så har Fear of Tigers lyckats få mig att för första gången riktigt lyssna på The Sound of Arrows, för att inte tala om gilla.
  (Martina Nordman)
• The Extraordinary Ordinary Life of José González (dokumentärfilm)
  Göteborg International Film Festival har i vanlig ordning ett musikfilmsblock som duger bra. I år visas flera av musikdokumentärerna på gigantiska Bergakungen. Reducerad mysfaktor, ökad musikupplevelse. Öppningsfilmen The Extaordinary Ordinary Life of José González av Mikel Cee Karlsson och Fredrik Egerstrand är långsammare än Crosses, men planterar tanken att det kan bli bra trots att det går långsamt och knappast händer alls. En tanke som tröstar i vintermörkret.
  (Maria Gustafsson)
• Massive Attack Paradise Circus (Gui Boratto Remix) (låt)
  Massive Attack + Hope Sandoval är ju föga oväntat en helt briljant kombination. Paradise Circus är redan i sin i orginalversion en sån där nattsvart rullande elektronisk blues som nästan bara Massive, förvånande och glädjande nog, faktiskt fortfarande kan få till. Men när Boratto sätter tänderna i den och med 4/4-beat och de snyggaste av Curegitarrer väldigt subtilt förvandlar den till ödslig dysterdans växer den till ett smärre monster.
  (David Drazdil)

Sedan finns det andra band som lever som de lär. Systerduon Nina och Johanna Piroth genomförde i höstas en Europaturné där de tog sig fram mellan ett mångtal länder tågvägen. De bloggade om äventyret och skrev om hur vacker världen är sett genom ett tågfönster. Av en händelse lyssnar jag på Safe Haven i lurar i vagn 14 och känner hur den melankoliska stämningen och stilla melodierna dunkar dovt i takt med tåghjulens rytmiska frekvens. Låten Trans-Siberian Express dragspel och pianoslinga fortsätter temat och skulle kunna lindra en rysk vargavinter.

Systrarnas stämmor låter i symbios, en lågmäld silkesmjuk kombination. Det känns som att en lyssning kräver att man stänger av allt som surrar och låter i bakgrunden för att höra ordentligt. Systerlig pop med väna gitarrer och piano sammanfattar Piroths musik på ett icke heltäckande vis men som dock ger en aning. Piroth är lika förargande som ett föräldralöst rådjur men det är också deras charm. Det kan sammanfattas som Skandinaviskt svalt med små bossatoner och murriga inslag.

Jag har väl i allt väsentligt gett upp hoppet om att Angie Stone ska lyckas få till en skiva som tål att jämföras med Mahogany Soul.

På Unexpected gör hon inget oväntat, bortsett från ett präktigt klavertramp med autotune i genomvidriga Tell Me. Snacka om att vara sist på bollen och ändå få till en snedträff som skickar den långt över långsidan.

Det mesta låter bekant, tryggt och behagligt.

Tyvärr lyckas ganska få av låtarna kliva ut ur den släta smeten. Det låter bra, men stannar lite för sällan kvar i minnet.

Bland undantagen märks första singelspåret I Ain’t Hearing You som har ett moget discogroove och en snabbfästande refräng. Dystersoulen i Maybe är allt det Angie Stone gör bäst och här finns potential att räkna hem en framtida klassiker. I viss mån funkar också duetten Kiss All Over Your Body som skickar tankarna till Isley Brothers.

Jazze Pha-producerade Free skulle ha kunnat bli en ny All My Life (K-Ci & JoJo:s monsterhit från mitten av 90-talet) om produktionen bara skalats av lite. Nu ligger ett irriterande ljud i bakgrunden och stör albumets i särklass starkaste vokalarrangemang. Free har all potential att växa ett par storlekar live.

I slutändan är kanske den viktigaste funktionen för Unexpected att påminna världens alla konsertbokare om Angie Stone. Jag skulle gärna se dubbeln Angie Stone och Leela James som åker runt i USA just nu på en scen i Sverige.

Patrik beskrev ljudbilden som karakteriserar Madlib perfekt när han skrev om Liberation för ett par år sedan. På The Search Of Stoney Jackson hör man att det är Madlib som har varit i farten igen, mycket väl.

Hans beat bygger som vanligt på samplingar som vrängts ut och in, snabbats upp, trimmats ner, plockats isär och satts ihop på nytt.

Gillade man Liberation gillar man givetvis det här, och skulle man sakna Talib Kweli för mycket så finns han med här på den fantastiska låten Get Started.

Phil Da Agony, Mitchy Slick och Krondon är annars tre duktiga rappare som med sina verser lyckas hålla långa In Search of Stoney Jackson från att bli tråkigt, trots att det inte varierar speciellt mycket i sin ljudbild.

De fem första låtarna är fantastiska. De har perfekta komplexa och spännande beats, men ibland kommer det stunder då de känns enkla. Briljanta. Man förstår precis vad Madlib och SAS försöker få fram. Det kan vara en liten sampling som blir gigantistk, som utgör låtens kärna och syfte.

Fokus hamnar mycket på Madlib och hans beats, men SAS gör allt annat än biroller. Deras verser lägger sig kring beatsen perfekt, och deras ord och berättelser innehåller både humor, kritik och abstrakta rim.

Efter den fina inledningen fortsätter albumet i en jämn och hög nivå. Lite rörigt blir det ibland under albumets andra hälft, till exempel blir det trångt när fyra gästrappare ska vara med på True Champs. Men riffiga och hookstarka Bark Like A Dog samt sista låten Two Pistols är två låtar man gärna vill höra om och om igen.

The Search of Stoney Jackson är inte helt outstanding, men ett bra betyg är ett bra betyg även utan en guldstjärna i kanten. Hade plattan kortats med några låtar hade det blivit bättre, även om den inte är särskilt långlyssnad då en del av de 18 spåren är instrumentala snuttar.

”Dreamwave” är en term som myntats av folket bakom Los Angeles-etiketten och bloggen Binary enligt följande:

There is NOTHING lo-fi about dreamwave. Its all about crisp, clean, big sounding synthesizers, stabby guitars, and pop songwriting with big hooks.

Namn som nämnts i anslutning är bland annat Miami Horror, Millionyoung, LexiconDon tillsammans med mer kända namn som Empire of the Sun och Cut Copy. Jag vet inte huruvida Binary och jag är överens, men dreamwave känns som en perfekt benämning på Monarchy, med betoning på den sinnesstämning de förmedlar; neon, moln, att dansa på nedåttjack. Gitarrerna lyser dock genomgående med sin frånvaro – ingen rockdans här.

Tillsammans med denna sjutumssingel som släppts i dagarna via Neon Gold (bara det ett tillräckligt kvalitetsbevis) utgörs produktionen hittills av ett gäng remixer (Marina & the Diamonds och Penguin Prison bland andra) och endast en ytterligare låt, The Phoenix Alive. Men vi återkommer till den senare.

Gold in the Fire är ett släpigt, episkt groove som mjukt vaggar dig bort samtidigt som bildserier blixtsnabbt uppenbarar sig som på andra sidan av en dimkuliss. Food for thought, så att säga. Black, the colour of my heart faller dock inte helt i god jord, kanske mest för refrängen som känns lite som en kovändning i jämförelse; lite för enkelt, och inte alls i linje med det fantastiska, stora, svepande beatet. Som par betraktat utgör de dock en imponerande debutsingel, och det är inte svårt att förstå nyfikenheten på vad som gömmer sig bakom fasaden. Monarchy målar med stora, dramatiska penseldrag samtidigt som kosmos sakta flyter förbi i en glittrande, lockande ström. Ständigt denna motsättning.

Den tidigare nämnda tredje låten (som förvisso inte finns med på singeln, men samtidigt är alltings början, vilket rättfärdigar att den omtalas här), The Phoenix Alive saknar de övriga tvås episka kvaliteter men är den perfekta poplåten. Pop songwriting with big hooks, utan tvekan. Jag är för komplexitet, rubbade tempon och allehanda knasigheter, men med jämna mellanrum slås benen ändå undan för mig av den perfekta poplåten i olika skepnader. Det är ingen idé att analysera perfektion.

Egentligen spelar det givetvis ingen roll vilka Monarchy är. Så länge som de fortsätter på det här sättet.

Det finns anledning att vara orolig när Midlake har drivit produktionen åt fel håll. Nyanserna i musiken försvinner när lager läggs på lager. Mer lyckat blir det i spår som Rulers, Ruling All Things där ändå melodin kan bära upp gyttret.

The Courage of Others har inga starka spår. Där finns inga självklara favoriter. Den är mycket mer en helhet och ett koncept än en samling hits. Mest potential har Bring Down och singeln Acts of Man trots att de snabbt flätas ihop med övriga spår på albumet och bildar en kompakt massa Midlake.

Bäst är det när spandextendenserna får leka fritt och detaljer ger sig till känna. Eller när medeltidsansatserna ohämmat spelar fritt. Då blir allvarstyngda Tim Smiths röst en välkommen del av den bisarra underhållningen.

Men inte helt och hållet. Viljan att lyssna fanns kvar och nu, drygt ett halvår senare, har jag gjort slag i saken. Och jag är glad att jag gjorde det. Maino är nämligen ganska kul.

Maino bygger sin musik mycket på simpla hookar. De är tyvärr inte av någon högre hitklass, och samma sak gäller beatsen. Det känns mer som genuint och charmigt hemmabygge, vilket i detta fall är helt godkänt för en debut. Och även om det hade kunnat vara bättre är det i alla fall något av en avstickare från allt samma samma man ofta hör. Det känns ganska eget, och när refrängerna failar något är verserna desto bättre.

If Tomorrow Comes… är en konceptplatta byggd på en berättelse. Det handlar om hur Maino gav sig fan på att ta tag i sitt liv ordentligt efter en 10-årig fängelsedom, att ta vara på morgondagen. Hur han tampades med att vara en bra far till sin son, och hur han aldrig släppte sin dröm om att bli ett känt namn.

Hade Maino stannat mer vid konceptet, och haft fler låtar i samma stil som Back To Life och Remember My Name, hade albumet kunnat bli bättre. Nu finns det ett par blaha-låtar som splittrar albumet.

Trots allt tungt Maino tar upp och har gått igenom så är han en riktigt glad kille. Million Bucks, Floating och Celebrate är några av de låtar som är viktiga kapitel i Mainos berättelse, där han bevisar att han uppskattar vad han har. Han har den ovanliga förmågan att vara nöjd, att nå sina mål och inse att han har gjort det.

Även albumets bästa låt, Hi Hater (som borde ha blivit en mycket större hit än vad den blev), är mer humoristisk än hotfull eller skrytig.

Maino är ännu en man som trotsade alla odds och lyckades ta sig från det kriminella livet. Det är klart att vi har hört det förr, det är ju där hiphopen kommer ifrån. New Yorks gator, där misär blandas med drömmar och talang. Och även om vi i Sverige kan tycka att det är ett uttjatat koncept så föds det hela tiden nya rappare i The Bronx och Brooklyn, och Houston, Atlanta och Los Angeles, som kommer ha samma uppväxt som KRS-One, 50 Cent, The Game eller Young Jeezy. Jag är inte trött på att höra om det. Jag är inte trött på hiphop. Sedan beror det ju givetvis på rapparen om det ska bli en fröjd för örat eller inte. Maino har både talangen och möjligheten för att fröjda ordentligt.

If Tomorrow Comes… är en godkänd debut, och uppföljaren (som ska släppas 2010) kommer antagligen bli bättre. Jag vill till och med påstå att Maino med sitt flow och sin pigga attityd kommer kunna släppa en ordentlig dunderplatta någon gång i framtiden.

Hi Hater

Million Bucks (Feat. Swizz Beatz)

Let’s Make A Movie

På uppföljaren Waiting for the Bells är formeln intakt, om än en aning maffigare. Mer tid och produktion än på debuten har lagts på att emfasera stråkväggarna och de storstilade arrangemangen. Joel bär emellertid fortfarande hjärtat utanpå den välskräddade skjortärmen. Lika bitterljuvt och småfalskt som tidigare spänner han röst över desperationens gräns och tillbaka. Trots fru och barn, det i popsammanhang mest destruktiva som finns, tummar han inte vare sig på ångesten eller ärligheten.

Allra bäst på skivan är kanske No Class, en slags estetisk korsning mellan Frank Sinatra, brölande fotbollskörer och svensk skärgård. Tyvärr är det ett av få spår som sticker ut. Trots sina många nyanser är låtmaterialet en smula tunnare den här gången. Spänningen och de tvära kasten mellan högt och lågt är inte riktigt lika påtaglig som på förra skivan, trots att känslorna finns där lika påtagligt som någonsin.

Trots detta är det en högst värdig uppföljare. Om Joel Alme på A Master of Ceremonies var en brådmogen romantiker har han på Waiting for the Bells börjat växa i kostymen på riktigt. Den kanske inte är lika omskakande som den blodfläckade vita skjortan, men den klär honom.

Turnén kommer till Skandinavien och om ni har möjlighet är det att föredra ett besök på något av nedanstående ställen:

2 februari - Koloni, Göteborg (+ L’ocelle mare & Simon Quéheillard)
3 februari - Debaser Slussen, Stockholm (+ Exploding Heart)
3 februari - Blå, Oslo (+ Rumble in Rhodos)
6 februari - Debaser Malmö (+ Terrible Eagle)
7 februari - Loppen, Köpenhamn (+ Chainsaw Eaters)

Mörker och knaster. Piano och melodier som smulas sönder i korsdraget. Stråkar och det blåaste av blått. Maskinella hjärtslag och känslor som fastnar i sprickorna.

Röster från en radioapparat som för alltid fastnat mellan två kanaler.

Come. Here.

Minimalistisk techno möter Chopin möter ekon av dub långt bort i fjärran. Fjäderlätta klockspel och dovt smattrande regn. Ekande kalla pianotoner och mjukt varma ackord. Lager på lager på lager och ingenting däremellan mer än tystnad och trevande toner. Det är rädslan att andas ut och överrösta musiken. Det är ensamhet och kärlek. Längtan bort och varenda detalj som dina sinnen fångar upp. Pretentiöst och obehindrat.

Det är Fennesz Venice med mindre svärta. Det är Gonzales Solo Piano med större maskinpark. Det är drömmen om Kate Bush två decennier för sent. Det är Khonnors Handwriting utan huvudperson.

Stämningar och melodier utan melodier. Ljudkulissen till en exploderande vacker soluppgång och världens gråbitna undergång.

Det är musik som bromsar ner världen till minimal puls. Som får det naket lysrörsdränkta dragspelet och de stressade busspassagerarna att fastna i tid och rum. Musik som svävar lika lätt och långsamt som de kvarglömda flingorna under gatlyktorna. Det är botemedlet mot mitt stressade “nästa”-finger.

Det är allt jag borde ha upptäckt 2009.

Bland andra glada vinnare fanns The Black Eyed Peas (jag fattar ingenting), Lady Gaga och Jay-Z. Jay-Z plockade hem Best Rap Solo Performance, Best Rap Song och Best Rap/Sung Collaboration för D.O.A. respektive Run This Town x2.

Här finns hela listan av vinnare och nominerade.

Lil Wayne, Eminem & Drake - Drop The World / Forever

Celine Dion, Carrie Underwood, Jennifer Hudson, Usher och Smokey Robinson - Michael Jackson Tribute

Beyoncé - If I Were A Boy

Maxwell - Pretty Wings

För den här gången har alltså Blueprint valt att göra en RJD2, det vill säga att söka sig åt det instrumentala. Han har tidigare arbetat inom det fältet med sin skiva Chamber Music som till stora delar består av instrumental spår men dock med flera vokala gästspel. Något som i ärlighetens namn väldigt oupphetsande när man tänker på Soul Positions alster och hans 2005 års mästerverk 1988 (En skiva som Ola Andersson uppenbarligen gav för lågt betyg här på DSC eftersom det var en av årets bästa skivor.)

Musiken den här gången är nedtonad och lite lagom lounge-aktik med sitt organiska sound. Enda vokala inslaget är på spåret Untitled där Blueprint samplar Terence Trent D’Arby As Yet Untitled. Men hur välgjort det än är så blir det aldrig särskilt spännande, man saknar Blueprints djupa rapröst och de lite tyngre musikaliska inslagen. Men gillar man exemplevis RJD2 och Blockheads lugnare instrumentalmusik är denna skivan mer självklar i samlingen. Men då får du se till att skaffa ett exemplar av skivan omgående då den bara trycks upp i 500 exemplar.

Dessutom bjuder Babelgum på en hel litenkonsert med The Bronx och Mariachi El Bronx. Bara en sån sak. Vi tar den med. 30 minuter av intensitet.

New Jerseys Overkill är det senaste i raden av exempel.
Även om de bara har två orginalmedlemmar kvar har veteranerna varit med ända sedan tidigt 1980-tal och visade sig vara riktigt vitala när de spelade på Sweden Rock 2005. De har släppt plattor med jämna mellanrum, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att de skulle släppa något som Ironbound år 2010.

För även om Ironbound ståtar med hela tio spår där inget kryper under och många passerar fyraminutersspärren med råge lyckas Blitz och de andra upprätthålla mitt intresse genom hela plattan. Det är en bedrift.

Några lågvattenmärken finns inte på Ironbound; däremot är höjdpunkterna desto fler.

Titelspårets fruktansvärt pigga riff och träffsäkra refräng, arrangemangsdetaljer som att refrängkörerna dyker upp även i versen med jämna mellanrum på The Goal is your Soul, call and respons-refrängen (ja, faktiskt) på Give a Little eller det hejdlösa öset i avslutande The SRC till exempel.

Ironbound är inte bara en bra platta sett med thrash metal-ögon, det är en riktigt bra platta, punkt.

Som grädde på moset bjuder Babelgum och vi på en liten “så här spelades videon in”-dokumentär. Applåder och glädje.

Den skeptiska inställningen lättar en bit vid första lyssningen av Our First American Friends, debutalbumet från senaste tillskottet på Hassle - Tubelord. Det är inte bara i titeln som trion från brittiska Kingston sneglar mot USA. Poppunken som dominerar skivan är starkt influerad av amerikansk dito och i en genre där det är oerhört lätt att sålla agnarna från vetet kan bandet sorteras in som något slags mellanting.

Pressreleasen talar om likheter med Biffy Clyro och At the Drive-In och vad gäller intensiteten förstår jag liknelsen, i övrigt är det inte mycket som är gemensamt. Närmsta nämnaren jag hittar är den med Jimmy Eat World fast med en mer progressiv approach som bär drag av mewithoutYou.

Där sistnämnda har en tydlig agenda har Tubelord inte hittat sitt rätta kall ännu utan spelar i limbo. De målar paradoxalt nog in sig i ett hörn genom att medvetet hålla en bredd som tyvärr bidrar till ett band utan egen identitet.

Det finns höjdpunkter på skivan och tillika ett par riktiga kallduschar. Öppningsspåret Your Bed is Kind Of Frightening och singeln I Am Azzerad är bra posthardcore som utmanar lyssnaren med såväl suggestiva tongångar som raka hitrefränger, resten av skivan är i mångt och mycket för många tvära och breda kast och Tubelords brist på fokus bidrar till ett ointressant lyssnande, vilket aldrig är bra.

Intentionerna finns där, det hörs. Nu gäller det bara att förädla de samma.

Det går alltid att hoppas att det blir roligare än Jr Walker All Stars på Sthlm Jazz Fest 2009. Frågan är hur oddsen på det är?

Harkling.
De nominerade är:

Punk/Hardcore
En Svensk Tiger -Versace style (Buzzbox records)
Troublemakers - Made in Sweden (Svindel)
Tysta Mari - Sveriges Casino (11743)
The Clichés - Monkey see, monkey do (Randale)

Dans
Minilogue - Samlad årsproduktion
Samuel L Session - The man with the case (Be As One Imprint)
The Field - Yesterday and Today (Kompakt)
Tomas Andersson - Stiff Disco (Funk Noir)

Jazz
Bengt Berger - Beches Brew (Country & Eastern)
Jonas Kullhammar Quartet - The Half Naked Truth 1998-2008 (Moserobie)
The Opposite - Intertwined (Kopasetic)
Plunge With Bobo Stenson - Origo (Kopasetic)

Dansband (Ny för i år)
Blender - Välkommen in (Blender Records)
Peter Grundström och Agneta Olsson - På väg tillsammans (ARS Records)
Sannex - Live på stan (Boomfactory)
Zlips – Live (Biwa)

Rytm
Calle Real - Me Lo Gané (Timba Records)
Jaqee - Kokoo Girl (Rootdown Records)
Music is the weapon - Music is the weapon (Music is the weapon)
Syster Sol - Dömd att bli bedömd (Swing Kids)

Rock
Florence Valentin - Spring Ricco (Startracks)
Makeouts - In A Strange Land (Bachelor Records)
Murder by guitar - Murder by guitar (Jeet Kune Records)
Skriet – Skriet (Novoton)

Pop
Anna Järvinen - Man var bland molnen (Häpna)
El Perro Del Mar - Love Is Not Pop (Licking Fingers)
JJ - JJ n° 2 (Sincerely Yours)
Jonathan Johansson - En hand i himlen (Hybris)

Hårdrock/Metal
Abandon - The Dead End (Blackstarfoundation)
Candlemass - Death Magic Doom (Nuclear Blast)
Katatonia - Night Is The New Day (Peaceville)
Tribulation - The Horror (Pulverised)

Synt
Arvid – Andetag (Wonderland Records)
Dupont - Entering The Ice Age (Progress Productions)
Emmon - Closet Wanderings (Wonderland Records)
Rupesh Cartel - Anchor Baby (Megahype)

Singer/songwriter
Ane Brun - Live at Stockholm Concert Hall (Balloon Rangers Recordings)
David Åhlen - We Sprout In Thy Soil (Compunctio)
Jonna Lee - This Is Jonna Lee (Razzia)
Kristofer Åström And The Rainaways – Sinkadus (Startracks)

Folkmusik/visa
Taken By Trees - East of Eden (Rough Trade)
Miriam Aida - Letras au Brasil (Ajabu)
Tore Berger - I huset långt på landet (Brus & Knaster)
Esbjörn Hazelius - Blunda och du ska få se (Amigo)

Hip Hop
Mohammed Ali – Processen (Bad Taste Records)
Organismen - Om Gud vill och vädret tillåter (Organismen)
Promoe – Kråksången (Pope Records)
Stor - Nya skolans ledare (Redline Records)

Årets Live
Frida Hyvönen (Licking Fingers)
Jenny Wilson (Gold Medal Recordings)
Fever Ray (Rabid Records)
Florence Valentin (Startracks)

Osignat i samarbete med P3 Lab
Den Svenska Björnstammen
Extended Heads
Fulmakten
Nora

Vilket tema Sex Therapy följer är inte svårt att gissa sig till. Fast egentligen kunde Robin Thicke ha döpt sitt album till vad som helst, har man lyssnat på honom tidigare vet man vad som väntar. Hans materiel är högst barnförbjudet, utan att vara grovt.

Han gör det så snyggt nämligen. Rakt på sak, men med en odödlig charm som är ovanlig i hans genre. Många andra artister saknar de fina finesser som Thicke lyckas med. Han visar här samma sak som han visade på sitt förra album som också var väldigt bra. Att det är skillnad på sex och sex.

Ingen rapstjärna kan slå Robin Thicke när det gäller snuskiga texter.

Apropå det så har Thicke plockat in fem gästrappare. De går alla in bra på sina låtar, och de ger albumet en dos av hiphop som i alla fall jag inte misstycker till. Föga förvånande gör Jay-Z det galant när han flowar längs en av skivans bästa och mest utstickande låtar, Meiplé. Jigga och Meiplé möter dock kraftig konkurrens i Polow Da Don-producerade Shakin’ It 4 Daddy där Nicki Minaj är lika grym som hon var på den där BET-cyphern, om inte bättre. Kompositionen i Shakin’ It 4 Daddy samt spelet mellan Thicke och Minaj är också storslaget. Det är fantastiskt att låten med sitt ettriga beat inte är irriterande.

Estelle och Jazmine Sullivan gästar även dem, dock med ganska anonyma inhopp. Deras röster lägger sig som en ganska avlägsen stämma. Det låter bra, men det hade varit spännande med en duett. Helst att Jazmine hade fått mer utrymme på Million Dolla Baby, som är alldeles magnifik.

Blandningen mellan ballader och snabbare låtar på albumet, där balladerna givetvis dominerar, är helt lagom. Thicke är bäst när han sjunger med sin falsettröst över förföriska beat, men det är roligt med lite variation. Och Thicke gör ju alla låtar bra, även om hans röst låter en aning för mycket pojkband när den går djupare under en kort stund i experimentella Elevatas.

Visst är den elva låtar korta versionen av albumet ett otroligt tajt och bra album, men det är synd att skaffa den när man kan få en skiva med sex lika grymma låtar till på, som tillsammans med de första elva utgör ett ännu bättre album. För att ta ett konkret exempel så vill man inte missa ljuvliga 2 Luv Birds, som bara finns på The Experience. Albumets enda kärlekslåt som inte är porrig, och bara en av många friska fläktar. Hade Sex Therapy släppts tidigare än 15 december hade det garanterat fått plats på många fler årslistor.

Sex Therapy

Marknadsföringen av Memoirs Of An Imperfect Angel stannade upp helt för ett par veckor sedan, och nu är det bara re-releasen med titeln Angel’s Advocate som gäller. Det nya albumet släpps den 30 mars. De två första singlarna är remixerna av Up Out My Face som gästas av (alltid lika grymma) Nicki Minaj och Angel’s Cry, där Ne-Yo är med.

Gästerna på de övriga remixerna är bland andra Mary J. Blige, Big Boi och Gucci Mane.

Up Out My Face (Feat. Nicki Minaj)

Angel’s Cry (Feat. Ne-Yo)

Visst gör Lennox en sånginsats och visst skiljer Stick to My Side med sin dragning åt väldigt säregen men ändå elektronisk pop därför ut sig från resten av Black Noise. Men inte så mycket som man kanske skulle tro. Dels för att Weber i mångt och mycket filtrerar och loopar om Lennox sång ganska rejält men mest för att värmen och lättillgängligheten därifrån genomsyrar hela skivan.

Oavsett om det handlar om meditativt sakrala stunder som vackra Welt Am Draht och Es Schneit, lekfullheten i ystra Satellite Sniper, det klassiska Detroitsoundet i A Nomad’s Retreat eller ens den ganska märkliga fragmenterade oljefatstechnon i Abglanz finns de där. Tillsammans med ytterst välavvägda inslag av ambient, house, stökiga fältinspelningar och bubblande basrytmer utkristalliserar sig de självklara melodier och stämningar som satte Pantha du Prince på technokartan med föregångaren This Bliss.

Det finns ingen anledning att tro att Black Noise kommer förändra det. Överlag är det mer varierat men samtidigt finns också en sammanhållande stillsam puls med otaliga små ständigt föränderliga nyansskillnader som inte går att värja sig mot. Finns det någon som fortfarande har den förutfattade meningen att techno måste vara kall och hård för att kallas just det bevisar Pantha du Prince återigen på ett alldeles lysande sätt motsatsen.

Singeln The High Road finns för gratis nedladdning på bandets hemsida.

Sedan dess har hon turnerat, turnerat och turnerat. Och skrivit låtar till uppföljaren Heart of My Own.

Det är återigen Howard Bilerman bakom spakarna men det kanske har gått lite för lång tid. Eller så måste jag se henne live igen. In the Night-ep:n som kom för ett par år sedan lovade gott. Bulat gjorde en version av Touch the Hem of His Garment som gav sig på rötter som någon sällan närmar sig. Hon fyllde ett musikaliskt tomrum på folkpopscenen.

Därför har jag svårt att efter ett par dagars lyssning lämna mitt omdöme om Heart of My Own. Självklart kommer albumet hålla året ut och långt därefter. Förmodligen kommer hon göra fantastiska spelningar på det. Melodierna kommer kännas sofistikerade, trots att de nu knappt verkar vara där. Heart of My Own är en klassisk “vänta och se”. Och jag vet ju att det kommer bli bra.

I jämförelse med debuten har Heart of My Own betydligt mer nedtonade melodier och arrangemangen är inte lika indiepoppiga. Inga handklapp och leenden. Heart of My Own är mörkare och tyngre. Bulats röst är inte alls lika förtröstansfull som på Oh, My Darling. Här är det mellanåt ren ångest. Instrumenteringen är klassisk och körerna sparsamma men högtidliga.

Inledningen på albumet är inte alls välkomnande men den andra halvan av albumet är mer lättillgänglig. Samtidigt är det i vanlig ordning just det ickevälkomnande som blir bättre ju mer man lyssnar. Att Heart of My Own känns enkel till en början säger egentligen ingenting.

Men här är det nu. Mer än femton år efter det senaste försöket. Tacka XL Recordings och Russell Richards för det.

Det är klart att Scott-Heron 2010 inte har särskilt mycket kvar av den röst han hade under tidigt 70-tal. Det handlar trots allt om en drygt 60 år gammal man som levt livet från den hårda sidan.

Rösten är sliten, hårt märkt och svårt ärrad.

En handfull av spåren är enkla, barskrapade blueslåtar. Några av de talade spåren ackompanjeras av sparsmakade smutsiga beatstrukturer som landar någonstans mellan triphop och hiphop. Oftast återvänder han till ursprunget och det talade ordet. Sången kommer i andra hand och mer sällan.

Och det är klart att det här inte är lika bra som Pieces of a Man, Free Will eller Winter in America. Jag är mest glad att det inte blev ett patetiskt magplask och att det mesta håller måttet.

Handklappsbackade New York Is Killing Me är dessutom bra av fler skäl än gamla meriter. Lägg den till era New York-samlingar så snart ni kan.

Just came back from a visit to the hospital, and this album is making a lot of sense, filled with so much emotion, I think I’ll be depressed for a while, and I’ll love every second of it with this album as the background music.

Last.fm-besökaren Nachthexen.

En av de många album jag upptäckte först i slutet av förra året då allt skulle summeras till ända var just Hospice av The Antlers. Ett album som tar lite tid och som mycket väl får ta lite tid. Peter Silberman flyttade till Brooklyn, New York år 2007 och isolerade sig totalt. Likt Bon Ivers extremt kreativa och framgångsrika stugisolering måste en vind högt ovanför gatans larm ha gjort gott för Silbersmans verksamma ådra. Skivan In the Attic of the Universe skrevs helt av honom själv och för de inte helt raka tankarna till vindskonstnären Henry Darger som skapade en hel värld i sitt vindsrum. En värld större än fyra väggar kan rymma. Dagens Darger har myspace och kan avnjutas omedelbart under sin livstid.

Nu rekryterade Silberman trummisen Michael Lerner och multiinstrumentalisten Darby Cicci för att arbeta på två EPs som nu blivit ett album, Hospice, fyllt av trauma, sjukdom, död och sorg tonsatt i den ljuvaste musik. Ingenting känns jobbigt med Hospice. Man låter sig sjunka ner i sjukhussängen och vaggas till ro av Silbermans väna röst och den dova ljudslingan med överjordiska läten, vackra repetetiva gitarrstycken och trumpet. Musiken har ett släktskap med Arcade Fire och Beirut, både i tematik och i kreativitet. En slinga byggs ofta upp i låtar som Two och Shiva och fortsätter i vad som skulle kunna vara oändlighet. Det är stort.

När grungen härskade över västvärlden ville jag bara lyssna på Spice Girls och var konstant förbannad över att MTV styrdes av smutshåriga flanellrockare. Så vid första genomlyssningarna av Wrecking Ball var det något undanträngt långt ner i det undermedvetna som pockade på uppmärksamhet. Det var obehagligt att erkänna det, men det var grungen. Och den var precis lika tråkig som jag mindes den, med undantag för några små vågtoppar.

Hos The Dead Confederate finns dessutom ett psykedeliskt drag som gör dem kapabla till en tolvminutershädelser som Flesh Colored Canvas, som i princip är ett långt vakuum i sju minuter, för att sedan halvslött kravla runt lite i leran. Inte outhärdligt, men fullständigt onödigt. På det stora hela gör samma drag att många av låtarna på Wrecking Ball tillåts breda ut sig mycket mer än vad deras kärna egentligen tillåter. Energin går förlorad och det hela blir mest tradigt. Och albumets ”intellektuella” låt, The Rat, om, just det, en råtta (säg inte att det är en metafor!) som betraktar människan och torrt konstaterar ”stupid human, shit for brains”, är rent förhatlig.

Är det någon som har Geri Halliwells telefonnummer (en musikal är inte gott nog!)?

Låtarna på Stronger With Each Tear är som de låtar som har hamnat i skuggan av starka hits på tidigare album. Förutom en ganska katastrofal inledning på albumet så känns resten bara okej. Energin och tempot är helt rätt i Said And Done och Kitchen, men det lyfter aldrig till bästa Mary-klass förrän vi når till skivans sista låt. Color ingår i soundtracket till filmen Precious (som har sverigepremiär på fredag, den 29/1), och det är ännu en helt makalös låt av Mary och Raphael Saadiq, som har producerat.

En superlåt räcker dock inte, och som sagt är de två inledande låtarna riktigt trista. Det är inte autotunen som förstör på The One, Marys röst klarar den och får det att låta bra (trots att det såklart hade varit bätte utan), utan det är hooken. Riktigt jävla skitdålig. Även Drake är ett tråkigt inslag, som ytterliggare bevisar att även Mary har råkat trampa på farliga trendminor. Synd på en låt som med vassa verser och hyfsad produktion av Darkchild hade kunnat bli väldigt bra.

Good Love däremot är en skön uptempo-låt som hade fått mig att bli sugen på sommar om inte vintern hade varit så fin att jag önskar att den aldrig kommer ta slut.

Variationen som brukar göra lyssnandet av Marys album till ett riktigt nöje saknas här. Det går ganska mycket längs samma streck. Jag saknar känslan av att tappa andan som normalt sett brukar inträffa med jämna mellanrum när jag lyssnar på MJB. Saknaden efter en ordentlig hitlåt är stor, men kanske kommer jag med tiden att lära mig att njuta mer av Marys plana (egentligen fel ord, för det är ju ändå bra) låtar. Någonstans känner jag att det här albumet blir lite bättre för varje lyssning, fast suget efter att lyssna är dessvärre obefintligt.

The One (Feat. Drake)

I Am

Därför är den känslan inte lika närvarande när nu In the Night dimper ner. När Niklas Isfeldt gastar med sin klassiskt formgjutna heavy metalstämma och körerna fyller på redan på öppningsspåret Immortal lyfter jag inte ens på ögonbrynen. Det är så här det ska vara. Till och med när låten mynnar ut i ett a capellaparti som avslutning.

Att Dream Evil låter för genren klockrent är väl knappast förvånande, bakom bandet står producenten Fredrik Nordström och är det något han borde kunna med sin digra meritlista från Studio Fredman är det att ordna ljud.

Och Dream Evil är heavy metal ut i fingerspetsarna. Låtarna är medryckande, riffen lite lagom finurliga och refrångerna sitter där de ska. Förvisso knappast något som bryter ny mark, men som trampar på i redan väl uppkörda hjulspår, hjulspår bandet redan följde på The Book of Heavy Metal 2004.

Och är det något man vill ha, så visst. För egen del gör det varken till eller från.

En av dem som fortsätter traska längs med balearica-stigen är kanadensaren Michael Silver, som jag först stötte på när han var en av dem som remixade svenska Sally Shapiro häromåret. När det nu blir dags att släppa sitt första egna album är det alltså den slösomriga känslan av housesand mellan tårna som får agera vägvisare. Men till skillnad från exempelvis Dolls Combers som på sitt Globalizing-album rätt ursprungstroget uppdaterade den mer tillbakalutade delen av balearichousen blir det tidiganaloga åttiotalet också en stor del av ljudpaletten på Continent. I sig alltså inte särskilt nyskapande, men precis som när landsmannen Deadmau5 gjorde något nytt genom att blanda befintliga ingredienser blir resultatet allt annat än mossigt.

Nu spretar Continent dessutom åt fler håll än nybalearica och 00-åttiotal. Här bjuds på parkerade trummor från triphopen, rymddiscovibbar à la Lindstrøm, försynt digitalknastrande, Khonnor-folktronica, sanddynsrullande housepianon och i solskenssprudlande Letters Home till och med en panflöjt i struttig duett med artificiella Strings of Life-stråkar och ett klassiskt italienskt housepiano.

Här finns långsamt sugande och mörka hi-hat-bildspelet Come Closer, mitt emellan Unai och Ce Ce Rogers houseklassiker Someday. Här finns lågtmält vemodiga Snake Charmer, med sitt kontrasterande ödespiano. Här finns framförallt en mästerlig uppdatering av Fleetwood Macs redan åttiotalsmästerliga Big Love. Här i balearica-kostym.

Just i Big Love får vi något som annars är i rätt stort avsaknande på Continent: sång. För albumets förhållandevis stora spretighet smyger för det mesta fram i detaljerna. Utlagt i en enda lång följd blir materialet ytligt sett en synnerligen homogen historia. Det är när man tar sig tid att faktiskt börja gräva i de olika influenstrådarna som sticker upp under resans gång som Continent verkligen blommar upp. När musiken får den uppmärksamhet och tid den kräver.

En bra startpunkt för min årliga ritual att hitta alla de album som jag missade föregående musikår.

Black Flag hade svårt att få spelningar, så Chuck Dukowski ordnade det själv genom att boka lokaler som inte var självklara spelställen och ordnade utomhusfester. En singel skulle göra skillnaden, för att få fler spelningar, tänkte de.

Så de spelade in med egna medel, men innan den skulle ges ut på Bomp! bestämde sig Greg Ginn och Chuck för att starta ett av de viktigaste skivbolagen för den amerikanska hardcore-scenen själva: SST Records och ge ut den själva.

Raymond Pettibon:s omslag för skivan är en tanig man som står med ryggen mot väggen med knytnävarna framme och en annan man som försöker värja sig från honom med en stol.

Det är en 7″-EP med fyra låtar och det fanns plats kvar för mer på pressen (det är totalt 5 minuter och tre sekunder musik om man slår ihop skivans bägge sidor).

Greg Ginn:s gitarrer har långt ifrån hittat fram till vad de ska bli. Och de kan inte alls spela in ännu.

Texterna handlar sött naivt om att inte passa in:

I won’t apologize
For acting outta line
You see the way I am
You leave any time you can ’cause
I’m crazy and I’m hurt

Nervous Breakdown

Det både låter och är lite valpigt. Och där är det främsta skälet till varför Black Flag ännu är oförlösta på sin första EP. Keith Morris sjöng och efterapade i mångt och mycket hur punken låtit på andra sidan Atlanten, men hur den lät och framstod var ett av de främsta skälen till varför Black Flag så småningom blev rätt. För den fick Henry Rollins att söka sig till bandet.

Som bonus just idag lägger jag till några andra sköna klipp med Black Flag.

Mycket nöje.

Startskottet för den mer progressiva sidan av Black Flag ljöd också i och med Slip It In och det är framförallt i Greg Ginns gitarrspel det märks. Utöver utmärkta hardcoreriff spelade med en träffsäkerhet han delar med få tar han här utrymme med en sorts friformsjazzapproach. Hur mycket jag än håller Damaged som höjdpunkten i Black Flags karriär är det Slip It In jag mer än någonsin återkommer till. Det är ett band som tar sin musik till ytterligare en nivå och utvecklar nyanser som dittills inte existerat i hardcorescenen.

Tilltaget att inkludera ett instrumentalt spår, Obliteration, med tydliga drag av sjuttiotalets progressiva musikscen sågs och, till viss del, ses inte med blida ögon av fans till bandet, vilket såklart inte rörde bandet i ryggen. Det är också den kompromisslösheten som starkt bidragit till Black Flags oklanderliga status.

Gällande övriga sju spår är det två som sticker ut. Titelspåret, med en sexuell anspelning som kanske var uppseendeväckande 1984 och känns som en gäspning 2010, bygger mycket på Roesslers drivande basriff och Henry Rollins furiösa och adrenalinstinna växelsång med Suzi Gardner, sedermera i L7. Det i samspel med Descendents-trummisen Bill Stevensons svängiga attack mot Ginns avantgardistiska gitarrspel bildar en ljudbild många försökt efterlikna – få har lyckats.

The Bars är en mer renodlad produkt ur hardcorepunkscenen och får ses som länken mellan ”gamla” och ”nya” Black Flag.

1984. Jag var sex år gammal och Washingtons hardcorescen fanns inte i mitt medvetande än. Med tanke på att mitt intresse för rock började med progressiv sådan med systerns King Crimson-skivor och sedermera övergick mot punk och hardcore får man väl säga att cirkeln sluts här – med Slip It In.